evasdagbok

jag njuter.  Jag äter lunch ute i solen, en sallad och ett glas vitt. Det var jättegott och det är så skönt att man kan sitta i solen innan det blir för varmt. De är snabba på att få upp parasollen så man får nästan leta efter ett bord i solen men jag har siktat in några ställen som har soligt olika timmar på dagen. Det här är ett perfekt ställe för lunch, dessutom med god mat, gott vin och en lugn gata precis intill San Vitale, en av mosaikkyrkorna. Jag har försökt att ta kort av det jag ser där jag sitter men det är inte så lätt utan att folk ska undra vad jag håller på med. Det får symbolisera lite av vad Italien är för mig, just nu stormtrivs jag, kan bero på våren, eller nästan sommaren för oss.

Ni kanske bara ser ett gammalt rostigt stuprör, men jag ser patina (vackert åldrande) kolla husväggen, visst är det vackert.
Resten av bilderna lämnar jag fritt fram för era egna tolkningar, men det är min utsikt vid lunchen






Våren innebär också en massa dofter, igår eftermiddag luktade hela stan gödsel och idag luktar det mat överallt, förödande för man blir så hungrig, men det doftar även blommor och i lördags luktade det verkligen hav och fisk ute vid kusten, men ofta är det faktiskt matdofter som slår igenom. Ännu en orsak att gilla landet.

Igår tittade vi på film igen i skolan, Pinoccio. Det var en italiensk film, inte Disneyversionen. En ganska sorglig, och i mina ögon hård historia. Men barnen här tycks gilla den, men jag blev tårögd mer är en gång, inget för oss veka vikingar. Historien skrevs för 130 år sedan och kom först ut i novelltappning i en tidning. Den slutade då med att Pinoccio blev hängd men han fick ändra slutet för det blev ett ramaskri bland folk, det kan man ju förstå. Jag tyckte det räckte med att åsnan dog, åsnan var egentligen en pojke och vän till Pinoccio. Jag tror inte att den skulle vara så populär i Sverige, känns lite för hård för oss men samtidigt tror jag den hjälper barnen att hitta rätt bland rätt och fel.
Fick idag ett exempel på hur man blir om man växer upp med Pinoocio som en skugga. Farena, malaysiatjejen i klassen, berättade att hon blivit så förvånad när hennes tvillingpojkar, 4 år, fått hjälp av ett äldre barn på ”dagis” att stå i kön för att vänta på sin tur för att tvätta händerna. Dagisfröknarna hade gett i uppdrag till de äldre pojkarna att hjälpa dem och det funkade kanon. Då berättade Sabrina om sin dotter som är 13 år och att hon är bra i skolan, så tillsammans med några andra duktiga har hon fått i uppdrag att hjälpa några som inte är lika bra och behöver lite extra hjälp. Hon berättade hur de gått in för det och gjort upp ett projekt för att hjälpa dem och nu har de nått mycket bättre resultat. Önskar att det kunde vara mer av det här hjälpsamma tänket hemma, jag tror att alla vinner på det. Ännu en orsak till att gilla landet.

Kan ta några exempel på varför man inte skulle gilla det här landet. De stänger affärerna på eftermiddagen. Kan inte säga precisa tider för det är lite olika, men vad sägs om att vi stänger 13.25 och öppnar igen 15.45. Detta är en mataffär som tycker att de förjtänar långlunch. Alla affärer har lite olika tider så man kan bara säga att de öppnar på morgonen, har stängt på eftermiddagen, för att öppna igen till någon gång på kvällen. Det här kan jag tycka är lite jobbigt, men samtidigt är det ju det ljuva livet som gäller här, så jag blir lite kluven. Tycker att det är lite häftigt att ett så civilicerat sammhälle, som det ändå är idag, unnar sig att passa på att leva. Har svårt att säga något negativt, hittar alltid något positivt med det också, som maten. Vet ni att det inte ens finns Mrs Chengs soya att få tag på, har inte försökt i hela Italien men på många ställen. De är minst sagt patriotiska när det gäller maten, men sak samma här, svårt att säga något negativt eftersom de har så god mat, men man kan ju vidga sina vyer. Varför? säger de, när vi har den bästa maten?? Jag måste hålla med dem, de har verkligen bra mat, de gömmer inte sin mat bakom andra smaker och såser som vi gör, men jag kan samtidigt säga att jag börjar sakna mina goda såser, går liksom inte att få till här, men å andra sidan så smakar råvarorna så fantastiskt här så nu blir jag kluven igen. Vill som vanligt ha allting, lite av varje är bäst för mig. Jag ändrar mig, mycket av varje.

Nu har jag bytt ställe, fruktansvärt skön dag. Det är hur roligt som helst att kunna prata lite med folk, har hunnit med en vända på turisbyrån också för att ta reda på lite operaföreställningar här i Ravenna. Samtidigt kom det in ett par och pratade engelska,de frågade om motorvägen till Bologna var vacker. När de gått fortsatte hon prata med mig (givetvis på italienska) om deras konstiga fråga. Tänk att man kan bli glad för så lite, men det är ett bevis på att jag lär mig.

Just nu sitter jag på torget och solar mig i glansen av feta chips som man fick tillsammans med drinken, det var inte det enda man fick, nu behöver jag ingen middag men han (kyparen) tyckte bara det var aperetivo när jag tackade för middagen. Jag har plågat honom också med ett långt samtal, han ville gärna gå över till engelska (de gör gärna det för att de vill öva sig) men jag bad honom prata italienska så jag förstod vad han sa. Till en annan kille som ville prata engelska med mig, för att det var bra för honom,  sa jag att jag betalar för att vara här så var så god att prata italienska med mig. Det dröjde en sekund innan han fattade att jag skämtade, men lite sant är det ju.

Den här killen passerade just, han hade minst sagt en livlig diskussion med sig själv.
Hela det här inlägget är skrivet i bländande solsken så det kan förekomma en del språkligt kaos.