evasdagbok

Ni får gärna läsa om ni orkar, mycke´ text blir det.

Just nu sitter jag på pizzerian runt hörnet. Jag har ätit upp maten men inte druckit upp ännu.  Det är lite konstigt att gå ut själv men jag måste ju vänja mig. Tänkte ni skulle få följa mina tankar medans jag sitter här, spännande va?
Man känner sig så utsatt när man sitter själv, tror att alla tittar på en. Varför skulle de? Oftast har de ju nog av varandra, det är bara jag som ser dem för jag har ingen annan att titta på. Tänker att jag har lika stor rätt att ta en plats på jorden  som de har, även om jag är själv.  I det här landet skäms man inte för att ”ta sin plats”, då tänker inte jag heller göra det. Så, nu känns det bättre!

Varför är det så mycket jobbigare när man spiller på skjortan när man är själv, fruktansvärt pinsamt, tappade självfortroendet för en liten stund.  Är man två hade det varit mer irriterande nu var det mest pinsamt, men jag kom på ett nytt ordspråk,” Den som gapar över mycket spiller oftast på bröstet”.  Vilken tur, nu ser jag att det inte syns längre, skönt, nu känner jag mig ganska normal igen.

Man får alltid ett udda bord när man är ensam, i ett hörn, nära köket eller vid en serveringsdisk. Den här gången lyckades de pricka in allt, men jag har bra utsikt över lokalen. Den är typiskt italiensk, inget mysig alls men full av liv, och jag trivs. Volymen är hög, det gäller att prata högre än de andra, annars hörs man inte. Jag vet precis vad Bengt hade sagt om han var här. Han hade nog tyckt att de flesta ställen här skulle må bättre av träullitplattor. Tycker inte jag, de hade förlorat sitt liv.

 Det sitter ett tjejgäng på ca 20 år framför mig, de babblar i ett, härligt, jag hör inte vad de säger men de har väldigt trevligt, blir lite avundsjuk. Nu reser sig den ena tjejen och visar sina nyinköpta stövlar. Nej, fy va´ fula, stora svarta gummistövlar på en söt liten tjej i kort kjol, men hon är stolt och de andra tycker att de är fina, säger de i alla fall.

Nu står det ett par framme vid disken/baren/kassan som vill betala. Det är nästan alltid så på de här ställena som inte är så ”fiiiiina”, man går fram för att betala, ber inte om notan. Är det vita dukar, då får man notan vid bordet. Så är det i alla fall i den här staden, men det varrierar, man får ta seden dit man kommer, om det så bara är att röra sig mellan olika städer i Italien. Det mesta är väldigt lokalt här i detta landet, ännu en av ”charmarna” t o m hur man betalar är lokalt, inte bara maten.

Tycker ni det är snyggt att ha en rosa plastblomma i håret? Det tycker i alla fall en tjej ett par bord längre bort. Bra, så länge hon tycker hon är fin är det okej. Undrar vad de tycker om mig med mina glasögon med lila bågar.

Nej, nu är det min tur att gå fram för att betala.

Buona sera!