evasdagbok

Vi har varit på resande fot hela helgen. Vi lämnade Ravenna redan i torsdags eftermiddag och reste till Senigallia för att börja minisemestern och återuppleva Marche, vi var ju här för två somrar sedan. Oj, vad mycket minnen det kom över oss, vi hade ju så trevligt besök under den semestern så det var mycket att minnas. Vi hade bokat ett jättebilligt hotell precis nere vid stranden där vi brukade hålla till.

Så här ser stranden ut utan parasoll och solstolar

Det var ingen högre klass på hotellet men det var rent och vad mer kan man begära för 45 euro.
 
Hotellet hette Asia och det var en asiatisk kvinna som drev det, hon skrattade ut oss när hon fick se våra pass, schysst! Vi borde ha fattat att man skulle höra tåget från hotellet eftersom järnvägen går längs med stranden, det lät som tåget gick genom vårt rum, det var 5 meter till spåret. Men det var billigt och vi sov någorlunda efter en god middag som vi åt på ett ställe vi besökt tidigare, det hade samma trevliga Marche-anda och goda mat som sist.

Nästa dag åkte vi till Morro d´Alba, det var för roligt att komma dit igen. Tänk vad mycket roligt vi hade här i en hel månad i det här huset.


Utsikten kunde vi ju inte heller klaga på. Hela Marche ser ut så här, böljande kullar och vidsträckta vyer,


Vi var ju bara tvugna att ta lunchen på Dal Mago.

Helt otroligt god pasta här, tänk att det kan skilja så mellan olika ställen, här är den helt underbar. Åk hit!
Han kom som vanligt fram till bordet och berättar vad det finns att välja på, inga menyer här inte. Han frågade om vi varit där tidigare och då svarade vi att det var vår son som åt två efterrätter. Han mindes direkt, Sandén, sa han, efter en sekund kom han på Daniel också, han sa att de är facebooksvänner. Vad glad jag är att vi gick hit igen.

Jag hälsade till honom från dig, Daniel och han hälsade tillbaka.

Nu styrde vi kosan mot Norcia som ligger i södra Umbrien.

Här börjar det bli lite bergigare, otroligt vackert. Vi stannade här för en kaffe på en bar, där sprang den här 3-benta hunden runt, så söt.


Vi körde ju inte största vägen dit men att vi skulle hamna i en liten by som hette Tufo högt uppe i bergen hade vi inte räknat med. Det var en liten bortglömd bergsby med de smalaste och backigaste gator man kan tänka sig, men vi hittade ut med lite hjälp av en ortsbo. Ibland kan det vara en upplevelse att köra lite fel. I Norcia hittade vi ett konstigt hotell där vi fick bo i ett anex, absolut inget fel på det, nytt och fräscht men med en besynnerlig lukt. Det var i alla fall väldigt tyst, inga tåg här.
Norcia är känt för sina salumi och ostar. Salumi är samlingsnamnet på skinkor, salami och andra kallskurna köttpålägg.

Drutt utanför en salumi butik som verkligen satsat på skyltning

Det skulle vara en påskprocession genom stan sent på kvällen. Jag frågade på hotellet när den skulle börja, efter middagen blev svaret. Vi höll på att missa den men vi fick med den också. Det var häftigt med alla marschaller och facklor, de hade verkligen gått in för det och det hela återspeglade Jesu väg till Golgata. 


På lördagen åkte vi till Abruzzo, området nedanför Marche, det är känt för sina nationalparker med både varg och björn, men framför allt en storslagen natur med höga berg. Det var verkligen vackert och jag klarade vägarna jättebra, inte alls otäckt med höjderna eftersom det är hyfsat breda vägar. Vi stannade till i en liten stad på 1500 meters höjd som hade stannat kvar på 60-talet. Restaurangen var därifrån också men maten var färsk och god. Vi åt en fisk från bergssjön, gott! Vilken tid det tar att åka i bergen, först upp och sen ner en bit och sen upp igen och alltid en massa kringelikrokar, men magnifik utsikt, så varför klaga.


Pietracamela, en liten stan som liksom växer ut ur berget. Det blir väldigt gråa städer så här uppe i bergen men otroligt gulligt, fattar inte hur folk kan bo så otillgängligt.

Vi hade inget bokat för kvällen men jag hade tittat ut ett hotell. Det fanns verkligen inte gott om den varan uppe i bergen, inte som att åka runt i Toscana precis. Vi tog oss tillslut fram till hotellet och det fanns lediga rum och en god restaurang med jätteportioner. Vi åt så vi höll på att dö, fick faktiskt lämna lite, men det var gott. Drutt tjatar fortfarande om den fantastiska kalvfilén med grönpepparsås. Vi bokade en natt till, skönt att slippa leta inför nästa kväll.

Söndag, nu skulle vi åka till en stad, L´Aquila, som för två år sedan råkade ut för en jordbävning. Det är ”huvudstaden” i Abruzzo och ligger högt även den. Jag hade hört att det inte skulle vara återställt ännu så det kunde vara intressant att se hur det såg ut. Men först skulle vi ta oss dit utan karta, fanns ingen att köpa, jag hade något kartliknande i datorn och sen stannade vi vid något rastställe med en något annorlunda karta. Vi snirklade oss upp i bergen, vädret var mulet och började övergå i lätt dimma som bara tätnade tills det var totalt vitt, antagligen var vi mitt i ett moln och körde. Vi såg verkligen ingenting frammåt, jag hade i uppgift att ta sikte på högerkanten och Drutt försökte hitta mittlinjen som bara var utmålad ibland. Det här var lite onödigt spännande för nu var det inte så breda vägar längre och inte så mycket sidoräcken heller. Vi var verkligen högt upp, snön låg åtminstonde halvmeterhög vid sidorna och luften var riktigt kylig. Det var bara att fortsätta och hoppas att vi skulle klara krökarna och hålla oss på vägen. När man mötte en bil såg man den inte förrän den var precis framför, trots att ljusen var tända och en våghalsig förare körde om oss och hans bakljus försvann direkt in i dimman (molnet). Detta var i svettigaste laget men vi hade inte så mycket att välja på, vi kröp fram i minst 30 minuter, och plötsligt lättade dimman och vi kom fram till något av det vackraste och mest storslagna vi sett, en bergsplatå med bergstoppar i bakgrunden och vi stod mitt i skyarna som rörde sig fram över bergen. Kan bara säga att jag önskar att ni alla hade fått uppleva detta.

Här var det inte utslaget ännu och det fanns knappt några träd.
Vi fortsatte en bit ner över platån och detta var vad vi såg, blommorna är vildkrokus.



Hoppas att lite av det vackra framgår av bilderna.

Här låg en liten restaurang  i form av en fjällstuga, klockan var ett så vad hindrade oss från att äta lunch på detta underbara ställe. Ingenting!


De hade en påskmeny bestående av en faslig massa rätter, men det brukar ju inte hindra oss. Kunde ju vara roligt att få en rejäl påsklunch med pasta, brukar inte ni äta det på påsken? Vi satt ute och nästan frös men solen tog bra så Drutt t o m med fick färg i ansiktet.

Killen (ägaren) tyckte det var jätteroligt att jag kunde lite italienska, så jag fick öva rätt mycket på honom. Ni ser honom i bakgrunden. Tillbaka till maten. Antipasti bestående av ett fat salumi, ostar och en ägghalva dagen till ära.

Vi fick dessutom en rätt av lammlever som vi faktiskt inte kunde äta men jag hade redan sagt det till honom att vi inte gillar det, men vi provade i alla fall, äckligt.
Pastan, två olika för säkerhets skull, en spagetti och en ravioli med ricotta, jättegoda, men nu var man ju rejält mätt. Secondo, grillade lammkotletter och grillade auberginskivor, sen kom det grillade lammspett också, väldigt gott, men nu var vi proppmätta. Dolce, det är mycket bakverk till påsk här så det blev en tårtskiva med ricottafyllning och en massa andra bakverk och några påskägg i choklad också. Nu var vi färdiga för sängen. Det hade verkligen varit gott och miljön skall vi inte tala om, priset var 30 euro/person inkl. dryck. Klart prisvärt. Nu fortsatte vi mot L`Aguila och där mötte oss en tragisk syn. Nästan hela innerstaden var avstängd förutom huvudgatan genom stan,även runtom var fortfarande mycket avstängt. Det kändes som en spökstad med alla igenbommade affärer och mycket militärer rörde sig i staden, jag antar att det var för att förhindra folk från att försöka ta sig in i husen, både för risken men också plundring. De hade stöttat upp många av husen genom att sätta träramar runt innerkanterna på dörrar och fönster men också stagat upp fasaderna. Det var sorgligt, men det är inte helt ovanligt med jordbävningar i dessa områdena.

Måndag, annandag påsk, det är den enda fria arbetsdagen i påsken här nere. I år sammanföll den dessutom med en annan helgdag, man firar dagen de slapp fascismen, i år är det 150 år sedan. Idag har vi bara åkt bil och suttit i enorma bilköer, och vi är fortfarande inte hemma, klockan, 20.30, två mil kvar, men i de här köerna så lär det ta tid. Men då fick jag det här skrivet under tiden.