evasdagbok

Det har varit fantastiskt väder både fredag och lördag, har varit ute jättemycket. Igår satt jag ute i solen på det stora torget och åt en mycket sparsam lunch, skulle ju gå ut och äta på kvällen, fredag och allt. På vägen hem hade jag ingen brådska utan stannade jag till på ännu ett ställe som ligger jämte skolan. Passade på att ta en bild därifrån, riktigt trevligt ställe med jättetrevligt par som driver det.


Till kvällen kunde jag inte bestämma mig för vart jag skulle gå för att äta, men det slutade på japanrestaurangen till slut. Det låter rätt roligt när japaner pratar italienska, de gör det väldigt mjukt och inte tillräckligt distinkt (jag har samma problem). Tjejen som tog emot gästerna körde samma fras hela tiden, "buona sera, ciao, salve", typ 3 hej på lite olika sätt. Jag åt något kycklingtjosan till förrätt och stekt ris med grönsaker och kyckling(igen). Brukar
inte ha problem med pinnar men riset var stört omöjligt att få i sig. Det höll inte ihop på något sätt utan det var att försöka få upp så många riskorn man kunde med pinnar som smalnade av så de var bar ett par millimeter i diameter i änden. Rekordet var 4 riskorn, jag satt där och tänkte att man blir nog väldigt rapig av den här maten med tanke på all luft man sväljer. Skall tilläggas att det dukas bara med pinnar.


Idag när jag vaknade fick jag för mig att jag skulle klippa lugg, och det gjorde jag, så nu ser jag inte klok ut. Men det ser väldigt trevligt ut på mitt köksbord.

Efter frukosten gick jag till en marknad som finns på onsdag och lördag förmiddag. Här finns allt som det gör på marknaderna här nere. Köpte bara ett par sol- och ett par läsglasögon. Tillsammans 8 euro, fynd! och något jag behövde. Det kommer lite bilder från marknaden. Den första är på bokbussen som stod parkerad intill marknanden, förstår inte varför de har bokbuss i en så stor stad men det kanske är för att det skall vara tillgängligt där folk är.


Den här blev för konstig i ljuset. Ser ni att det ser ut som Ryssland? Italien är det sista jag tänker.


Och så lite vårtecken tillslut
 

Efter marknaden visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, gå hem eller fortsätta på stan. Det blev stan, det var ju så fint väder och studierna kan vänta till i morgon då skulle det bli lite sämre väder. Det är stora avstånd så när jag gått en stund i stan blev ju jag lite hungrig och med tanke på rispetet igårkväll tänkte jag unna mig en riktig lunch (italiensk) sen behöver inte jag äta mer idag, skönt då slipper man det. Skulle det varit riktigt på riktigt så skulle jag ha ätit, anti pasti, primi, och secondo och helst dolce också. Jag nöjde mig med anti pasti och secondo, alltså förrätt och huvudrätt, hoppade över pastan och efterrätten. Jag beställde torta alla zucca di crema med parmaskinka och lite tillbehör. Visste att jag skulle få en pajbit av något slag, men kunde inte komma på vad zucca var, och tur var väl det för annars hade jag aldrig fåt äta denna underbara förrätt. En pumpapaj hade jag aldrig tagit, men så gott det var. Huvudrätten var också jättegod, typisk för detta området, fläskfilé med något så ovanligt som sås och en potatistimbal. Hit får jag gå fler gånger, den här gången satt jag där nere i la Locanda - värdshus, på övervåningen har de den "riktiga" restaurangen men jag tyckte det var jättetrevlig miljö och personal där jag satt

Den här restaurangen har Drutt varit med på, vi var här i början av äventyret medans han var kvar. Det var den gången vi åt pasta med musslor, ni har fått en bild på det.  Den här gången fick jag ett bord mitt i lokalen vid en pelare, perfekt utsikt av halva lokalen. Jag spanade in det här bordet förra gången jag var här, då satt det också en ensam människa här, en kille, och tänkte redan då stt det blir min plats nästa gång. Vid bordet framför mig sitter 4 par i 50+-åldern, damerna sitter för sig och herrarna vid andra delen av bordet. Vi brukar ju vara väldigt noga med varannan dam och herre i vårt gäng, så det så. Nu längtar jag efter er, gänget.

Nu kom det in en rosförsäljare från ännu ett annat land, typ Indien, han fattade att jag ensamma kvinnan inte tänkte köpa någon ros, så han log stort och sa: Va bene. Si, bene, svarade jag och småskrattde. Visst är det konstigt att det behövs så få ord för att ett samförstånd skall uppstå.

Tjoho, nu blev det pusskalas, en av herrarna vid bordet framför känner tydligen de som kom in nu. Va härligt att se denna glädje, det tar ju en stund att hälsa förståss, men jag har inte bråttom. Håll på ni.

Vid ett annat bord sitter en familj på 8 personer, 2 vuxna och resten barn.De låter och rör på sig, föräldrarna har liksom satt sig för sig själva i änden av bordet in mot väggen, de lever sitt eget liv lite vid sidan av. En av tjejerna, kan väl vara 13, utmärker sig mest, pratar högst, gestikulerar mest. Hon är lite mullig och söt, hon har dessutom en stor silvrig blomma i håret. Nu välte hon en stol också när hon var uppe och sprang, oj vad fnissigt det blev. Fy, vad härligt!

 Innan var jag feeder, nu är jag betraktare. Har jag stigit i graderna eller degraderat? 

Nu gick Don Juan, 60+, förbi mig, oj, oj, oj vilken blick, den var het! Han tyckte nog också att är fin ikväll, stilig om inte annat och oemotståndlig. Måste bara beskriva honom. Lång, axelbred,välbehållen kropp, kritvitt hår något böljande i en välkammad svag hockeyfrilla, han hade vit smal välansad mustasch och svarta ögonbryn. Varför blir inte de vita? Klädd i svarta byxor, svart polo och ljus linnekavaj. Rösten hade jag hört tidigare, hes raspig mörk röst, lät lite farlig. Han måste ju bara vara bossen. Allt kändes som parodi, men det var ju på riktigt. Jag besvarade blicken med att titta ner lite blygt och log lite svagt, tyckte liksom det passade in i parodin.

Undrar om de glömt min mat, jag har väntat enormt länge, räckte med att tänka, nu kom den. Ni anar inte vad som hände just nu, mitt i maten, strömmen gick, totalt mörkt utom min dator, jag fällde genast skärmen, vill ju inte vara den ende som syns. Nu blev det liv vid famljebordet.  13-åringen tände mobilen och viftade med den i luften och ljudnivån steg ännu mer. Det var inget långt strömavbrott men det roliga var att precis när ljuset kom satt folk och åt som om de inte hade märkt att det varit mörkt.

Nu har jag avslutat huvudrätten, oxfilé, mycket gott. Fattar inte att jag kan äta den så röd här men det är väl för att den är så mör. Jag beställde i och för sig grigliata men fick en porshini, svamp. När jag påpekade det för servitrisen, typ 55+, konstaterade hon att det var fel, men sa att den här är god. Va bene, sa jag, och den var god, så ingen skada skedd.  Hon är för söt med sin knut av blont låtsashår. Hade jag bar sett händerna, hade jag trott transvistit, men jag gillar henne, hon är en go människa. Jag beställde just en kaffe och limoncello, inget knussel här inte, flaskan på bordet, varsågod att ta för dig! Iskall limoncello i immigt glas, oj, oj,oj så gott. Hur var det, har jag sagt att jag trivs?! Nu gick ett bord på 2 pers, hon i kort, kort kjol och höga stövlar, han i kort skinnjacka och volangscarfs. Du ligger i lä Drutt med Ranelidscarfsen. 2 glas får räcka, annars skäms jag. Dax att betala. Det här stället är inte så fiiiint, utan man går fram till kassan, så, buona sera e grazie, ci vendiamo domani.

Ps, jag behövde inte betala för Limoncellon 

Just nu sitter jag på pizzerian runt hörnet. Jag har ätit upp maten men inte druckit upp ännu.  Det är lite konstigt att gå ut själv men jag måste ju vänja mig. Tänkte ni skulle få följa mina tankar medans jag sitter här, spännande va?
Man känner sig så utsatt när man sitter själv, tror att alla tittar på en. Varför skulle de? Oftast har de ju nog av varandra, det är bara jag som ser dem för jag har ingen annan att titta på. Tänker att jag har lika stor rätt att ta en plats på jorden  som de har, även om jag är själv.  I det här landet skäms man inte för att ”ta sin plats”, då tänker inte jag heller göra det. Så, nu känns det bättre!

Varför är det så mycket jobbigare när man spiller på skjortan när man är själv, fruktansvärt pinsamt, tappade självfortroendet för en liten stund.  Är man två hade det varit mer irriterande nu var det mest pinsamt, men jag kom på ett nytt ordspråk,” Den som gapar över mycket spiller oftast på bröstet”.  Vilken tur, nu ser jag att det inte syns längre, skönt, nu känner jag mig ganska normal igen.

Man får alltid ett udda bord när man är ensam, i ett hörn, nära köket eller vid en serveringsdisk. Den här gången lyckades de pricka in allt, men jag har bra utsikt över lokalen. Den är typiskt italiensk, inget mysig alls men full av liv, och jag trivs. Volymen är hög, det gäller att prata högre än de andra, annars hörs man inte. Jag vet precis vad Bengt hade sagt om han var här. Han hade nog tyckt att de flesta ställen här skulle må bättre av träullitplattor. Tycker inte jag, de hade förlorat sitt liv.

 Det sitter ett tjejgäng på ca 20 år framför mig, de babblar i ett, härligt, jag hör inte vad de säger men de har väldigt trevligt, blir lite avundsjuk. Nu reser sig den ena tjejen och visar sina nyinköpta stövlar. Nej, fy va´ fula, stora svarta gummistövlar på en söt liten tjej i kort kjol, men hon är stolt och de andra tycker att de är fina, säger de i alla fall.

Nu står det ett par framme vid disken/baren/kassan som vill betala. Det är nästan alltid så på de här ställena som inte är så ”fiiiiina”, man går fram för att betala, ber inte om notan. Är det vita dukar, då får man notan vid bordet. Så är det i alla fall i den här staden, men det varrierar, man får ta seden dit man kommer, om det så bara är att röra sig mellan olika städer i Italien. Det mesta är väldigt lokalt här i detta landet, ännu en av ”charmarna” t o m hur man betalar är lokalt, inte bara maten.

Tycker ni det är snyggt att ha en rosa plastblomma i håret? Det tycker i alla fall en tjej ett par bord längre bort. Bra, så länge hon tycker hon är fin är det okej. Undrar vad de tycker om mig med mina glasögon med lila bågar.

Nej, nu är det min tur att gå fram för att betala.

Buona sera!

Nu är jag tillbaka på nätet. Har varit utan internet ett tag men nu har den redige sonen i huset fixat det.

Jag kan ju berätta lite om hur jag bor. Jag hyr alltså en liten möblerad lägenhet på övervåningen på ett större hus. Det är hall, sovrum/vardagsrum, ett stort kök och badrum med både badkar och duschkabin. Självklart är badrummet utrustat med bidé också, finns nog i alla italienska badrum, har aldrig bott här utan, de tycker vi är konstiga som inte har det. Jag har dessutom två balkonger, en ut från köket mot trädgården (baksidan) och en ut från hallen ut mot framsidan. Det är väldigt högt i tak, nästan 4 meter, så det känns väldigt rymligt. Familjen som äger huset består av mamma Julia, 55 och sönerna Leonardo, 24 och Lorenzo, 20. Jag har inte träffat Julia än, hon är i Indien på semester, men pojkarna är väldigt trevliga och artiga mot tanten på övervåningen. Dessutom är den äldre jättebra på engelsk och datorer.
Vi har ju Valeria också som är familjens hemhjälp. Hon kommer varje förmiddag och sköter om oss, mig med.   Om jag inte bäddat på morgonen eller diskat innan jag går till skolan så har hon gjort det tills jag kommer hem. Nu tycker ju jag att det är lite pinsamt att lämna diskning och bäddning till henne, så det fixar jag innan jag går. Då brukar hon rätta till mina kläder på stolen och vika om filtarna i soffan även om det är i ordning, bara så jag ska se att hon varit där. Hon bäddar rent 1 gång i veckan. Jag behöver inte ens tvätta själv, hon hänger min tvätt utanför min balkong, vilket är väldigt vanligt här i Italien, sen har jag bara att ta in den när jag kommer hem. Lyxigt, jag vet.

Min man har lämnat mig, inte för en annan kvinna utan för ett annat land. Jag kunde inte övertala honom att stanna. Hade väl inte trott något annat heller, han kommer nog snart och hälsar på igen, eller hur älskling? Det har verkligen känts konstigt idag, men det är så här det ska vara nu, lika bra att acceptera, jag har ju själv valt. Imorgon börjar skolan och det är spännande att se hur det blir. Jag har gått förbi där det ligger flera gånger så jag hittar i alla fall dit, det ligger bara ett par hundra meter här ifrån.
Kollade på sista avsnittet av Hipp, Hipp på svt.play i eftermiddags. Det var fruktansvärt roligt, satt här och skrattade för mig själv, ni måste se det om ni har missat det. Göran på Kändisresor var extra rolig, kan vara att man kände igen sig.

Har fått önskemål om att visa min dramaten, så här är den. Fin va?

Vilket väder! Blå himmel och soligt hela dagen. Vi började med en tur i gamla stan. Idag var det gott om folk ute men det känns ändå lugnt, ingen stress här inte, önskar ni kunde hört sorlet som spred sig över torget. Efter lunchen gick vi faktiskt hem och satte oss på balkongen för att läsa en stund, det var 18 grader trots att det var skuggigt. Fantastiskt, men det kommer säkert många väderbakslag innan våren är här på riktigt. Vi har också passat på att fylla kyl och skafferi med mat så jag klarar mig ett halvår, eller något liknande. Tänkte jag skulle passa på så länge Drutt är här och vi har bilen att ta hem allt i. Vi handlade på IperCoop och det är stort det! Hur mycket mat som helst och manuella- och färskvarudiskar av alla slag, men man blir ganska trött. Ska nog handla det mesta i Saluhallen sen, har ju faktiskt skaffat en dramaten, rosa med gula prinsesskronor, tänk att det fanns på Ikea.

Måste ju berätta att det finns god mat här också, ifall någon tvivlade. Ikväll blev det Spagetti alle vongole. Mums! Snart ska jag börja laga min egen mat, när Drutt plutt åkt sin väg.