evasdagbok

Här är en parkeringsplats, kan man inte ha bil får man ha båt.

Alla transporter sker ju med båt, här är det dricka backar och fat han kör. Även polisen och ambulansen använder givetvis båtar. Jag såg en ambulansbåt som hade både ljud- och ljussirenen igång, såg lite konstigt ut.

Det här är ett annat vanligt transportmedel, kärror i olika storlekar. Annars är de många som kånkar och bär på diverse saker, jag såg ett par som bar runt på delar till ett restaurangkök, smidigt.

Två mammor hade hittat en plats för att hoppa rep med sina små flickor, jättegulligt.

Det här var mindre gulligt. Ett galler framför ett fönster hade blivit papperskorg

Det är verkligen varrierande hus intill varandra. Tittar man lite närmare så ser man nästan alla är rejält slitna, men även det slitna har en viss charm.

Det här huset var i lite bättre skick än de andra.

Här var det en venetian som tröttnat på att inget händer. Det står att stupröret varit trasigt 1 år. Jag tänkte på de som bor i l´Aquila. Minns ni bilderna från staden det varit jordbävning i för två år sedan? Där har väldigt lite hänt och folk kan ju fortfarande inte flytta tillbaka till sina hus. Det är lite värre än ett stuprör! Men de är upprörda i l´Aqula för att inget händer och Berlusconi har flera gånger lovat att nu skall det gå fortare men som vanligt när han säger något är det en lögn, inget händer.

Här är utsikt från Rialtobron, till vänster ser ni lågabyggnader vid strandkanten, det är busshållplatserna och den lite större vita båten är bussen.

Kan någon hjälpa mig att förklara vad detta är för ringklocka uppe på räcket till Rialtobron. Ser ni vad nött stenen är?

det är verkligen inte lätt att hitta rätt i gränderna men man får bra hjälp av skrivna vägskyltar på husväggarna, de kan se lite olika ut. Här står det "för le Roma Ferrovia rakt fram och till höger"

Jag stötte på ett gäng med möhippetjejer som ville att jag skulle ta ett kort på dem, så jag bad dem ta ett med min telefon också. Vi hade en liten rolig stund. Har jag sagt att jag älskar att jag kan prata lite. Innan jag åkte hem satte jag mig på trappen till stationen, en jättebred trappa där alla sitter. Mannen bredvid mig började prata och han var ju supertrevlig. Vi satt en halvtimme och pratade om och skratade åt skådespelet på kanalen och alla människor som passerade framför oss. Det var som att titta på en film ihop med någon man kände, och allt på italienska, ibland får man nypa sig i armen. 

Arrivederci Venezia, ci vediamo un´altra volta