evasdagbok

Ja, nu har jag varit på utflykt igen, väldans vad jag åker och far, men det känns som om tiden hinner ikapp mig. Jag måste hinna med att se lite fler ställen när jag ändå är här och när jag nu kan prata lite bättre.
Spoleto ligger i Umbrien som även kallas "Italiens gröna hjärta", det ligger inne i landet utan någon kustremsa men är väldigt vackert och kuperat, även bergen är grönklädda vilket ger det hela ett mjukt intryck. Spoleto är mindre känt hemma men här pratar man ofta om den fina staden, Assisi och Gubbio är nog mer kända hemma, där har jag inte varit men jag tror att man kan säga att Spoleto är en lillebror till dem.
Så här fin utsikt var det från hotellets terrass

Som ni ser var vädret så där, men värmen kom man inte undan, det kändes som åska i luften.

Jag hade bokat ett litet gulligt hotell precis vi Domen, detta är piazzan framför kyrkan. Det var otroligt backigt i stan och jag kan lova att jag var rejält trött efter promenaden från stationen till hotellet. Det var faktiskt längre än jag trodde och att det sedan gick ständigt uppför gjorde ju inte saken bättre. Puh, Urbino, säger jag bara.

Så här fin var Domen, men även inne var den ljus och fin

Golvet var jättefint men tittade man lite noggrannare såg man att det var väldigt assymetriskt. Undrar varför de gjort så?

Taket var ju inte heller så illa det heller med sina freskermålningar. Fresken är en särskild teknik som används till väggmålningar.



Det skulle bli bröllop i kyrkan så dessa programmen låg utlagda på bänkarna. De höll också på att dekorera med vita blommor, väldigt vackert, men lite begravningsvarning, eller?

Jag ville titta på typ fortet som låg högst upp på berget, man kunde ta hissen dit upp, det var väl fiffigt. Utsikten här var fantastisk, men som alltid är det svårt att få med det storslagna på bild.

Själva fortet var väl inte något för mig direkt, kollade mest på utsikten.

Hittade i alla fall ett fint fönster, men nu började det dra ihop sig rejält på himlen, såg att det en bit bort var riktigt oväder och det började mullra även här

Nu vände jag och gick tillbaka till stan, det var ju lika vackert åt det här hållet.

Jag hittade en liten tant på trappen, frågade faktiskt om jag fick ta ett kort men hon svarade inte så jag tog det som ett ja.

Här är Domen uppe från trappan precis innan regnet kom 

Jag vilade en stund på hotellet tills ovädret var över och gick sen en runda på stan, upp för backarna, ner för backarna och sen upp för backarna... Det slutade med att jag valde en restaurang 50 meter från hotellet, kunde jag ju gjort från början. Det här var ett ställe precis som gjort för mig, perfekt. Lagom fint med vita dukar, mycket hövliga människor som hade stället men inte stroppigt, bara trevligt.

Han i randiga tröjan var inte riktigt lika finklädd som de andra som jobbade där, men just detta tycker jag om. Det var inget slafsigt över honom för det, bara en något bekvämare stil. Ja, mat och dryck var ju fantastiskt gott och jag fick dessutom sällskap av en herre vid bordet bredvid i knappa 70-årsåldern som var mycket artig och fin. Det var faktiskt jag som började det hela genom att bjuda honom på en av mina skorpor jag bett om att få till kaffet. Hela min middag var lite special för jag vill ju så gärna prova det som är lokalt för just denna staden och det var inga problem, de var så tillmötesgående. Jag vet inte hur länge vi pratade, herrn och jag, 20-30 minuter, och jag tyckte det var helt underbart, jag var så lycklig, det var ju det här jag ville med mina studier. Även han trivdes, det kan jag lova. Jag fortsatte i morse med mitt samtalande med folk, terrade en annan gubbe vid frukosten ute på terassen, han var från Rom och hade en del att berätta. Sen kom killen som jobbade på hotellet och då började vi prata om hans hemstad Lecce längst ner på klacken. Han berättade så mycket så nu måste jag åka dit också.
 
Jag hade lite tid även idag för att gå på stan. Idag hade Röda Korset typ examen för nya medlemmar. det gick till så att folk låtsades vara skadade på något sätt och sen kom det fram sådana som skulle hjälpa dem och bredvid stod de som skulle godkänna övningen med protokoll och allt. De gick verkligen in för det, de skadade hade "blod" och klagade hela tiden. Nu vet jag att det heter aj här också när man har ont. Jag hade ju svårt för att inte skratta när de gick in för det så helhjärtat, men det var ingen annan som ens log, här var det blodigt, ha, allvar.

Sen hände något ovanligt, det kom världens motorcykelgäng, minst 100 cyklar, tutandes och mullrande, jag fick hoppa upp på ett trappsteg. Alla hälsade och skrattade när de körde förbi mig. Lite här och där kom det poliser med blåljuset och sirenerna på också, vilket liv det var, sist kom två ambulansbilar. Ja, det var upplevelse, både för öga och öra.