evasdagbok

Det skämtas här också men här sätter man en fisk på ryggen på folk. Ja, alltså en ritad fisk med en bit tejp på, man luras inte med något annat skämt än att den andre får gå med en fisk på ryggen. Detta är egentligen inte ett aprilskämt utan något man gör ett visst antal dagar innan påsk och på landet tänder man eldar för att göra slut på det gamla och välkomna nya tider. Påminner alltså om vårt aprilskämt och majbrasor på samma gång.

Fontana di trevi, ett favoritställe i Rom

Ja idag har det varit en ganska omtumlande dag. Lektionen började som vanligt, jag var själv igen eftersom den andra tjejen var sjuk (inte mig emot) och jag frågade Sabrina (läraren) hur det hade varit förra helgen. De åkte då till bergen för att titta på en skola åt hennes dotter på 13 år som har fått för sig att hon vill gå på ett bergsklättringsgymnasium. Familjen håller på lite med sådant och mycket skidåkning. Givetvis är detta ett svårt beslut för Sabrina att låta henne börja där men det är inte förrän om 1 1/2 år så de har lite tid att vänja sig vid tanken. Hon berättade att skolan verkade jättebra och jag frågade lite hur hon skulle bo osv. Jag kände att hontyckte det här var svårt jag stöttade henne så gott jag kunde. Då brast det för henne och hon grät, gissa om jag grät, vi grät ihop och hon kom och kramade mig och pussade på kinden och höll mina händer och var så fruktansvärt tacksam att jag brydde mig och förstod henne. Hon är en mycket sansad person så det var inget stort skådespel, bara djup samhörighet och förståelse. Detta skulle varit hemma det! 

Tivoli utanför Rom, ett av påvens sommarresidens. Kolla så fin fontänen är utanpå, mosaik.

När jag ändå är på ämnet gråt så kan jag berätta om ett tv-program jag såg igårkväll. Det går nästan varje kväll och det är ett program där en person kan vinna en massa pengar. Han skall välja olika paket som andra deltagare har och det gäller att välja bort de med låga summor och tillslut ha kvar ett paket med så mycket pengar i som möjligt. Vi hade något liknande hemma för några år sedan. Under programmets gång vår den tävlande en videohälsning från familjen och vänner, då brukar det bli fuktiga ögon på både damer och herrar, på mig med ibland. Men igår tog alla rekord. En av pakethållarna hade tydligen en speciell relation till den tävlande, tyvärr fattade jag aldrig riktigt eftersom jag inte såg från början. Den tävlande var en man i 65-årsåldern och den här pakethållaren var en man i 40-års åldern, de var inte släkt, så mycket vet jag. När videohälsningen kom var det väldigt känslosamt och den äldre mannen fällde en tår, men 40-åringen grät. Stor karl med hästsvans, såg rätt tuff ut men det hindrade inte att han hade ett överskott på känslor. Ibland undrar jag om det inte helt enkelt är så att de har mer känslor än vi nordbor, inte bara att de har lättare för att visa dem. De kan helt enkelt inte låta bli, det finns liksom inte plats för dem i kroppen, jag börjar tro att de känner starkare än vad vi gör. Jag skall egentligen inte säga vi, för jag är ju likadan, har ett överskott på känslor. Tänk om det är som Ranelid säger, att när inte kroppen räcker till tar skrattet och gråten vid. Tänk vilken enormt stor kropp jag skulle ha då, bättre att få ut det i form av skratt och gråt.

En ros utanför muséet vi var på nere vid Nemisjön

Imorgon tänkte jag åka till Ferrara, 1 timmes tågresa härifrån så fär vi se hur det är. Skall vara en vacker och romantisk stad, ungefär som det mesta här.

Bluetoothen funkar inte så det blir lite bilder från i somras från Italien